På Citydesken får du veta mer om jobbet på våra redaktioner i Malmö, Lund, Helsingborg, Landskrona och Kristianstad. Redaktionschef Jonas Kanje, chefredaktör Kersti Forsberg, nattchef Lena Philipson och editionschef Anders Behrmann delar med sig om stort och smått.

Terminator II

Om du var tvungen att välja en film att se varje söndag resten av ditt liv – vilken film skulle du se?
Den frågan engagerar oss på redaktionen söndag kväll. Det är nämligen vimmelfrågan i City Kristianstad i dag. En riktigt bra vimmelfråga…:

- är nöjesaktuell

- gärna med anknytning till just klubben/konserten vi besökt

- ger helt olika svar

- och roliga motiveringar

- men håller sig inom nöjesvärlden

- väcker känslor

- är inte pinsam att svara på

- är kort och koncis så att den blir snygg som rubrik.

Filmfrågan uppfyller flera av kriterierna. Men den lockade också fram ett par svar som faktiskt tog bort. Två killar nämnde titlar på porrfilmer. Man får absolut prata porr i City. Man får gilla och kritisera. Men ämnet är kontroversiellt av en anledning: det är många gånger en bransch där människor far illa och som cementerar könsroller som påverkar oss alla. Att skämtsamt slänga in porreferenser i en mening från en klubb, av en kille med öl i handen är inte signalen vi vill skicka – varken om lust eller sexism. Men viktigast av allt: att skämta om att man söndagstittar på porr kan mycket väl kännas som en mycket bättre idé en sen lördagkväll än måndag morgon på jobbet när ens svar publiceras i tidningen. Vi censurerar inte folk i onödan i City, men visst ansvar vill vi ändå ta när vi väljer att intervjua folk som med största sannolikhet är påverkade av alkohol.

Terminator II? Det var den första filmen jag kom på. Har redan sett den 13 gånger. Det händer grejor, snyggt gjord, många one-liners man kan lära sig utantill. Men sen kom jag på The Usual Suspects. Perfekt att sitta och leta efter missar och ologiskheter i handlingen.


När det regnar öser det

Tre mål på 26 minuter. DERBYKROSSEN är MFF-rubriken på förstasidan i Malmö. I Helsingborg är det inte lika roligt.

I Kristianstad är det IFK som spelar SM-final imorgon, och vi öser på med handbollsmaterial i City. Ett sportuppslag med krönika, spelarbetyg, en liten nyhetstext och massiv enkät med Kristianstadsbor om matchen. Inte ens det tyckte Kristianstadsreporter Emma Liedberg räckte. Så hon skakade fram tre notiser till nyhetssammanfattningen på sidan 2-3. Kanske gick vi för långt när vi tryckte in allt i tidningen: men som vi konstaterade i går – IFK gör Kristianstadsborna gladare.

Det är inte helt lätt att väga sport mot nöje en sån här fredagstidning. I Kristianstad valde vi nöje som bilden på förstasidan. IFK är fantastiskt, men eftersom det är inför SM-finalen finns det ju inga bilder än. I Malmö  kör vi såklart derbyt på ettan, men även om många MFF-fans bor i Lund så valde vi ändå NKOTBSB som stora bilden i City där. En hel generation i vår målgrupp har på ena eller andra sättet berörts av pojkbandshysterin på 90-talet. Helsingborg får sin HIF-förlust på förstasidan, men slipper förnedringen på löpsedeln.

Vill ni tänka på annat Helsingborgare? På sidan åtta har vi söta barn som plockar skräp. Och en hel sida på nöjet handlar om att Filip och Fredrik gillar Helsingborg. På tisdag kommer de till stan för att hitta en slogan till Sundets pärla.

I dag har vi på redigeringen ledigt. Vi jobbar söndag istället, för att rita en fantastisk måndagstidning.


Dagens utgivarkrönika om att jobba med små resurser

Expressen hade fler medarbetare som skrev om åtalet mot serieskytten i Malmö i början av veckan än vad det finns reportrar på samtliga Citys nyhetsredaktioner runt om i Skåne.

Det är lätt att få mindervärdeskomplex.

Det har vi inte fått. I stället har vi gjort precis det en liten redaktion måste göra; planerat minutiöst, bestämt extremt noga vad som skulle skrivas eller inte och fredat två reportrar några dagar då de inte behöver tänka på något annat än Malmö tingsrätt, 60 sidor åtal och 7 500 sidor förundersökning.

Så hur gör man det då?

Ja för det första: Serieskyttens härjningar och skräcken som spred sig i Malmö under den här tiden är, by far, den största nyhetshändelsen i Citys femåriga historia. Det var självklart att vi skulle ta i så mycket vi bara orkar i bevakningen av åtal och rättegång (domen kommer sannolikt i sommar under de fem veckor då City inte kommer ut, exakt hur vi ska hantera det är en senare fråga).

För ungefär tre veckor sedan (då det ännu inte var helt säkert att åtalet verkligen skulle komma i måndags) drog vi upp planerna för publiceringen. Dagen för åtalet: en stor karta som visar alla platser och händelser från 2003 till 2011. Dagen efter åtalet: Peter Mangs egna ord från polisförhören som den stora texten, därtill detaljer ur åtalet, citat från både offer och försvarare, och intervjuer med polis och åklagare.

I går: Den tekniska bevisningen. Vad är det polisen har för material och hur knyts de olika föremålen till respektive skjutning?

I dag: Vem är han, den misstänkte serieskytten? Vi berättar Peter Mangs historia.

I de stora tidningarna gjorde man alla de här delarna samtidigt, i tisdagstidningen, dagen efter åtalet. Och på redaktionen på City pratade vi den dagen om vår kollektiva prestationsångest. Men också om att det kan vara bra att sprida ut materialet över flera dagar. Inte bara för att vi ska hinna med att skriva. Utan också för att folk ska orka med att läsa. Att alla kan ta till sig av den ohyggliga historien.

Har vi lyckats?

Det kan bara du avgöra.

JA! I morgon är det premiär för Citys krogkoll i Malmö och Lund.

NEJ! Vi mäktar inte med att testa restaurangmiddagar i Helsingborg, Kristianstad och Landskrona (ännu i alla fall!).


Pank, arbetslös och avundsjuk

Det är rubriken till Mangsjobbet i torsdagstidningen. Det är mycket Mangs nu, både i tidningen och tankarna. Vi hade kunnat välja en överskrift istället för en rurbik ”Här är Peter Mangs liv” eller något sådant. Men den rubriken ger känsla på ett helt annat sätt. Problem? Pank, arbetslös och avundsjuk är ju många. Det gör en ju knappast till möjlig seriemördare. Men det är fortfarande faktorer som polis och åklagare sett som pusselbitar i arbetet att förstå vad de tror Mangs har gjort i Malmö de senaste åren.

I Kristianstad skriver vi i dag om varför handbollen och IFK Kristianstad gör folk gladare. Det är en trevlig artikel att läsa efter kriminaljournalistiken. Som journalist älskar jag att det finns en expert som kan prata om snart sett vilket ämne som helst. I det här fallet Ola Thufvesson, forskare i platsutveckling vid Lunds universitet, som får kommentera att ifk-biljetter och fanströjor säljer slut.

Annars är ju såklart Skånederbyt MFF-HIF stora grejen i tidningarna. För mig som inte kan så mycket om sport är det ibland en utmaning att göra löpsedlar och tycka om hur sporten ska se ut på förstasidorna. Men när det är så här stort tycker även jag att det är mer roligt än svårt.

Förövrigt har vi en rätt lugn kväll och ägnar lite tid åt att utveckla Köpenhamnsguiden som hade premiär förra veckan och ska gå en gång i månaden. Koll på byen skulle jag vilja döpa den till, ska föreslå nöjesredaktör Tali da Silva.


Nattrapport – förundersökningen

I kväll har vi på redigeringen satt ihop en förstasida som nästan gör mig rädd. Bilderna på polisens fynd från misstänkte serieskytten Peter Mangs hem väcker så mycket tankar och onda fantasier. Ändå är det inte i närheten av så illa som spekulationerna när vi inte hade någon information alls. När så många Malmöbor var rädda för att gå ut, för att vänta på bussen på kvällstid.
På insidan har vi mest pratat etik i mötet bild-text. Att visa korset som hedrar mördade Trez West Persson känns bra, men hennes misstänkte mördare Mangs ska inte få uttala sig i anslutning till just hennes bild. Detaljer, men som känns viktiga, respektfulla, när vi väljer hur materialet ska presenteras.


Dagens utgivarkrönika om att fastna och drömma iväg

Fastnar du ibland i en tankebubbla?

Kan en text eller en bild, en tidningsartikel eller ett videoklipp få dig att stanna upp och låta funderingarna vandra iväg?

I tisdags fastnade jag i en liten notis i City; en japansk pojke hade blivit av med sin fotboll i tsunamin för drygt ett år sedan och nu har den hittats (med hans namn ingraverat) på en strand i Alaska och killen ska få tillbaka sin boll. Och jag blir fast. Ser bilderna från katastrofens Japan, ser bollen flyta över världshaven, landa på stranden, hittas, upphittaren googlar… Eller – jag har egentligen ingen aning, men jag målar upp ett gigantiskt scenario och håller mig sysselsatt med att bygga historien i några minuter. Med ett fånleende på läpparna.

Dagen innan hade jag fastnat på nöjessidan i City Malmö där vår fotograf vimlat på Record Store Day och frågat folk vilken skiva de skulle lyssna på om de bara fick ha en enda skiva i sin samling resten av livet. Vilken fråga! Tänk att tvingas lyssna på samma musik. För. Resten. Av. Livet.  Efter ett tag gav jag upp utan att ha lyckats svara på frågan.

Och gick i stället igång på att jag måste skriva om detta. Om hur tidningen kan få mig (och dig också, det är jag helt övertygad om) att fly vardagen för några minuter. I fredags presenterade vi över ett helt uppslag alla de stora banden, och ganska många av de små med för den delen, som är klara för Roskilde i sommar. På bussen till jobbet på morgonen såg jag hur folk på vart och vartannat säte fastnade på just de sidorna. Och, slår jag vad om, drömde sig bort till sommarens festival eller kanske till gångna somrars minnen av musik, fylla och leriga tält.

När fastnar du?

Jag är förvisso papperstidningskramare, men jag vill bestämt påstå att det är lättare att åka dit när man läser en tidning än när man slösurfar eller bläddrar runt i mobilen. Det bakåtlutade pappersläsandet uppmuntrar liksom tankarna att vandra friare. Håller du med?

JA! Läsarreaktioner. Glada, arga, fundersamma. Jag älskar diskussionerna.

NEJ! SVT vill låta ”journalistpraktikanter” jobba med Allsång på Skansen i tio veckor i sommar. Oavlönat.


Back from Chicago!

Hemma efter en vecka på Redeye – jättestaden Chicagos motsvarighet till City. Ett stipendium från Publicistklubben gjorde studieresan möjlig och det känns som att det var well spent money.

Förutom att jag har med mig en lätt nackspärr hem eftersom jag inte kan sluta titta på skyskraporna (Svennebanan, jag vet) så har jag såklart med mig en massa nya erfarenheter och kontakter.

Dominerande känslan är dock – fan så likt allting var från hemma. Samma diskussioner på redaktionen, samma problem, samma möjligheter, samma typer av artiklar, samma suck, stön, flabb och kollegiala pikar.

Redeye är en gratistidning som ges ut av gigantiska Chicago Tribune. Fem dagar i veckan gör den drygt 20-hövdade redaktionen tidning, nättidning, mobiltidning och ipadtidning för typ en halv miljon dagliga läsare – de flesta mellan 18 och 35.

Prio ett är lokala nyheter och trender, smarta vinklar, ungt tilltal. Försöka ge läsarna koll på var de borde äta, dricka, vilka filmer de borde se, hur bussarna och tunnelbanan fungerar eller inte fungerar och så vidare.

Konceptet ligger väldigt nära Citys och på många sätt var det en skön bekantskap att göra. Visst fanns det en del för mig och för City att lära, men i det stora hela ägnar vi vår tid åt samma saker som de.

Och Redeye lyckas bra. Företaget ger hygglig vinst sedan flera år tillbaka och har kunnat kosta på sig en intressant satsning på flerkanalspublicering (en självklarhet för betaltidningar, men inte alls på samma sätt för gratistidningar). Förutom den egna nyhetswebben som också publicerar en del Tribunematerial, gör de en ipadtidning varje dag och har en egen redaktör för sociala medier. Chicago är visserligen stort, men det imponerar ändå med 15000 likes på Fejjan och 80 000 följare på Twitter.

Till sist några reflektioner:

• Tribune Tower där Redeye och Chicago Tribune sitter måste vara tidningsvärldens coolaste byggnad. Googla!

• När Redeys 16-möte spånar rubriker till morgondagens etta så blir man ödmjuk inför sina kunskaper i engelska…

• Heltäckningsmatta är äckligt. Särskilt en som legat i årtionden i ett sjukt stort kontorslandskap.

• Tidningsformaten i USA alltså. Inte broadsheet, inte tabloid, men något mittemellan. Inte bra på ngt sätt om ni frågar mig. Och varför är det bara svensk press som häftar i mitten?


Dagens utgivarkrönika om att anmäla en tidning till Pressombudsmannen

Har du blivit illa behandlad av en tidning, City eller någon annan?

Känner du dig kränkt över uppgifter som publicerats eller på annat sätt orättvist behandlad?

Då finns den fantastiska institutionen Allmänhetens pressombudsman, PO. Hos PO kan du som privatperson anmäla en publicering som du anser felaktig. För att PO ska pröva din anmälan krävs det dock att det är du själv som känner dig utpekad och personligen berörd av de uppgifter som publiceras.

Och sedan i tisdags kan du även göra din anmälan via nätet. Fram tills dess handlade det om att skriva ett brev, ta papperskopior av den eller de artiklar du ville anmäla, skriva under och skicka in. Extremt stenålders. Nu har den digitala eran nått Pressombudsmannen och för Ola Sigvardsson, som den nuvarande PO heter, var det efterlängtat. Andra institutioner som till exempel Allmänna Reklamationsnämnden och Granskningsnämnden, har märkt att antalet anmälningar ökat sedan de införde digital anmälan.

”Min förhoppning är att vi ska kunna vända det negativa inflödet”, säger Ola Sigvardsson.

”Det är viktigt att underlätta för dem som vill göra en anmälan att kunna göra det”.

Och jag instämmer till fullo. När någon ringer och är missnöjd med eller känner sig utpekad/kränkt av en publicering i City hänvisar jag alltid personen att vända sig till PO. Det senaste fallet som avgjordes handlade om en kvinna som ansåg sig utpekad som sexsäljare trots att vi varit väldigt noga med vilka bilder vi publicerade till reportaget från Malmös prostitutionsgata. Hennes ansikte syntes till exempel inte alls på någon bild. Ändå kände hon sig utpekad och anmälde City till PO. Som utredde och konstaterade att kvinnan inte gick att känna igen. Tidningen friades vilket jag som utgivare förstås tyckte var skönt. Men ännu skönare är vetskapen att det finns en opartisk institution som granskar oss tidningsmakare och ser till att inga etiska övertramp begås.

På po.se hittar du hur det går till att göra en anmälan.

JA! Alla har redan sagt det men jag säger det i alla fall: Mad Men, så sjukt bra.

NEJ! ”Älskling, du har blivit en tjockis”, förnedrings-tv av värsta klass.


På väg till Chicago

Det sägs att Malmö är Sveriges Chicago.
Men man vill ju inte nöja sig med kopian, så på lördag åker jag till originalet.
Det började med att jag funderade på om det inte finns en massa andra tidningar i världen som gör ungefär det vi gör på City. Så fick jag upp ögonen för Redeye i Chicago. Det är en gratistidning som ägs av gigantiska Chicago Tribune. Den delas ut i ställ på stan, kommer ut fem dagar i veckan och riktar sig till unga vuxna…
Pretty much like City alltså, bara lite större, tänkte jag och sökte ett stipendium för att åka och kolla läget vid Lake Michigans strand. Det blev grönt ljus och pengar till resan. Nästa vecka sitter jag på redaktionen i Tribunehuset och försöker förstå hur Redeye gör sin tidning på papper och nät.
Det ska såklart bli sjukt spännande, men lite läskigt känns det allt. Snacka om att man är kusinen från landet i jättestaden. Chicago med omgivningar har typ tio miljoner invånare.
Å andra sidan så tar ju folk där på sig brallorna varje morgon också – och läser sina lokala nyheter i sin gratistidning.


Nyheter på fyra språk, varje måndag

I dag är det premiär för översatta nyheter i alla fem Cityeditionerna. I en krönika berättar jag varför vi gör det här:

Arabiska, albanska och BKS (bosniska, kroatiska, serbiska). Det är vad flest skåningar läser, skriver och talar vid sidan av svenska. Därför bjuder City från och med i dag och en gång i veckan på två sidor nyhetssammanfattning på dessa fyra språk. Varje måndag berättar vi på lätt svenska om den gångna veckans viktigaste nyheter i Malmö, Lund, Helsingborg, Landskrona och Kristianstad. Och översätter dem till de tre största invandrarspråken.

Varför då?

För att alldeles för många människor som bor i Skåne inte vet vad som händer där de bor så länge all nyhetsförmedling bara är på svenska.

För att utanförskap och isolering kan brytas med kunskap.

För att lokala nyheter fungerar som socialt kitt; något att samlas runt och snacka om (om man förstår dem).

Eller som en ung kille sa i Landskrona (där vi haft översatta nyheter länge): ”Jag fattade ingenting när min mamma plötsligt hade koll på vad som händer i stan, tills jag förstod att hon läser era översatta nyheter.”

Så välkommen. Oavsett vilket språk som är ditt.