Anahita Nicoobayan Shiri om en händelse som blev en rädsla
Publicerad: 2012-02-17
”Man är inte rädd för det okända”, sa min föreläsare och motsade plötsligt det jag alltid hade trott. ”Man är rädd för det man känner till, men som man inte vill ska inträffa”. Jag kunde inte alls hålla med. ”Det okända” hade många gånger varit mitt svar när det frågades om rädslor. Det okända var för mig saker som jag inte ens vågade tänka på.
För fem år sedan satt jag på en restaurang tillsammans med min bror och hans flickvän. När min bror sedan var taktlös och sa något exceptionellt roligt samtidigt som jag skulle skölja ner min mat med vatten fastnade jag plötsligt i tid och rum. Pizzabiten ville ner i mina lungor. Medan jag satt där och lät som en svagt gnisslande källardörr i mina försök att andas – jag log förläget åt ljudet – märkte jag hur det började bli oroligt runt omkring mig. Min bror dunkade mig skräckslaget i ryggen, och någon observerade högt att mina läppar blivit blå. Det ropades efter hjälp.
Jag minns väldigt tydligt att jag inte var medveten om allvaret i situationen . Men jag höll på att kvävas. Jag tittade mig omkring, häpen av tumultet och plötsligt stod där en servitör och Heimlichmanövrerade fri min täppta strupe. Jag hostade upp kalaset på min tallrik. Stackars restauranggäster. Smaklig måltid, liksom.
Alla behandlade mig som en skör porslinsdocka efter det. Servitörerna frågade om jag ville ha en ny pizza, eller en glass, eller en Ferrari – men vid det laget hade verkligheten hunnit ikapp mig och jag försvann in i chocken.
Dittills hade jag inte haft någon rädsla för att kvävas. Levande begravd under en trädgårdspool och fast i ett krympande rum med spikväggar, ja, men aldrig något så trivialt och fantasilöst som att kvävas.
Så när jag råkade sätta lite vatten i halsen i simhallen häromdagen fick jag med ens totalpanik. Mitt i det överdramatiska hostandet kom jag på det. Om man inte redan har sett eller erinrat sig skrämmande saker – hur ska man då veta att man borde vara rädd för dem?
Min föreläsares ord bubblade stolta omkring i bassängen. Han hade rätt.
JA! Stadsparken blir otroligt vacker av all snö.
NEJ! Bussen jag brukar åka med kör in i ett träd. Inte okej.